Han har slagit mot forskningen inom många vitt skilda fält – men det som driver honom är inte att beslå andra med att ha gjort fel.

– Jag ser det här som ett sätt att stärka vetenskapen och göra den mer effektiv. Det handlar inte om att dra någon i smutsen eller orsaka panik, säger John Ioannidis, professor vid Stanford university, när Läkartidningen träffar honom i samband med en konferens på Karolinska institutet.

Han är en av huvudtalarna och ingen är förmodligen bättre lämpad för det än just John Ioannidis. 

Konferensen handlar nämligen om det som vissa kallar en reproducerbarhetskris – eftersom många av de forskningsresultat som publiceras har sådana brister att de inte går att upprepa – och om hur den ska lösas. 

Det är ett område där John Ioannidis hör till världseliten. Många i forskarvärlden ser honom närmast som en stjärna efter att han gång på gång visat på brister med forskningen inom olika fält. 

– Det här är ett mycket stort kliniskt problem. Forskning kan förändra världen till det bättre, och det har den gjort. Men om vi gör fel kan vi orsaka skada. I synnerhet när det gäller klinisk forskning kan det ju handla om liv och död för patienter, säger John Ioannidis som själv är specialist i internmedicin.

Han konstaterar att en del av de utmaningar som samhället står inför i dag har sitt ursprung i dålig forskning.

– Ett exempel är antivaccinrörelsen, som fick bränsle av de falska påståendena om MPR-vaccin och risk för autism. Även om artikeln i Lancet till slut drogs tillbaka så har det lett till att hundratusentals barn inte vaccinerats.

Det är kanske framför allt John Ioannidis arbete med titeln Why most published research findings are false i tidskriften PLOS Medicine 2005 som gjort honom berömd.

Artikeln – där han genom matematisk modellering visade på varför publicerade resultat ofta inte stämmer – är numera en av tidskriftens mest nedladdade.

Sedan den publicerades har han och andra forskare även empiriskt kommit fram till att många fynd som publiceras inte går att lita på, även om det kan skilja sig mycket mellan olika forskningsfält.

Det har bland annat handlat om hur stor del av resultaten i kliniska studier som faktiskt står sig och om i vilken utsträckning randomiserade studier går att reanalysera. Tidigare i år riktade John Ioannidis också skarp kritik i tidskriften JAMA mot epidemiologiska studier om hur det vi äter påverkar vår hälsa och risken för olika sjukdomar.

Dåligt designade studier, systematiska fel, tveksamma mätmetoder och otillförlitliga statistiska analysplaner är en del av det som han och hans medarbetare har pekat på.

Men även om en del talar om en kris, ser han snarare en möjlighet att förbättra forskningens kvalitet.

– Det är när vi är medvetna om det här problemet som vi kan göra något åt det, säger John Ioannidis som leder ett forskningscentrum vid Stanford university där det handlar om att försöka hitta de bästa metoderna för just det.

I början av året drog han också i gång ett liknande forskningscentrum i Berlin.

John Ioannidis konstaterar att det föreslagits många olika lösningar för att förbättra kvaliteten på forskningsresultat.

– Vi behöver göra större och bättre studier. Vi kan lära oss även av observationsfynd, särskilt när det gäller vissa sällsynta men allvarliga biverkningar som kanske inte dyker upp i de första randomiserade studierna. Men i många fall saknar vi tillräckligt stora, tillräckligt rigorösa, och tillräckligt pragmatiska randomiserade studier.

Enligt John Ioannidis handlar det även om att göra forskningsdata mer tillgängliga för granskning. Men också om att hitta nya sätt att bedöma kvaliteten på forskning.

– Vi måste fundera på hur vi ska premiera forskare som inte nödvändigtvis publicerar ett stort antal artiklar, men vars arbete håller en hög kvalitet. Som är öppet och transparent och som kan bekräftas, säger John Ioannidis som föddes i New York men utbildade sig till läkare i Aten i Grekland.

Redan tidigt fascinerades han av hur olika metoder fungerar, men också av hur de ibland inte fungerar.

– Jag insåg att det är lätt att göra fel och misstag och det var väldigt viktigt för mig att försöka förstå hur man kan minimera dem, säger han.

Hur har det då gått sedan hans uppmärksammade arbete publicerades 2005? Har något förändrats till det bättre?

– Det har skett förbättringar inom många fält. Samtidigt blir forskningen vi försöker bedriva och frågorna vi försöker få svar på allt mer komplexa och svåra. Det betyder att chansen för att lyckas egentligen startar från en lägre nivå. Så även om vi gör saker på ett bättre sätt så betyder det inte nödvändigtvis att våra utsikter att lyckas få det rätt är mycket bättre, säger John Ioannidis.

Inom vissa områden har det skett stora förbättringar, konstaterar han.

– Det gäller till exempel genetiska assosicationsundersökningar, där man kopplar en genvariant till sjukdomsrisk. Där var 99 procent av de publicerade fynden felaktiga 2005. Nu skulle jag säga att närmare 99 procent av resultaten är korrekta, eftersom hela fältet insett att det hade ett stort problem och vidtagit åtgärder för att försöka komma tillrätta med det.

Även när det gäller läkemedelsprövningar tror han att det har blivit lite bättre.

– Inte oerhört mycket bättre, men registrering av kliniska prövningar och åtgärder för att förbättra transparensen och delning av data gör nog att vi har bättre möjligheter att få rätt svar och dra rätt slutsatser, säger John Ioannidis och fortsätter:

– 2005 var förmodligen 20 procent av de publicerade kliniska prövningarna i tidig fas och 70 till 80 procent av prövningarna i sen fas korrekta. Jag tror att vi lyckas minst lika bra eller bättre i dag, särskilt inom de specialiteter som mer kraftfullt vidtagit åtgärder.

Men inom andra områden är det fortfarande precis lika illa, eller förmodligen ännu värre, enligt John Ioannidis.

– Ta nutritionsepidemiologi. Är kaffe bra för oss? Är broccoli bra för oss? Hur mycket kolhydrater ska vi äta? Där var de flesta publikationer förmodligen felaktiga 2005 och de fortsätter att vara lika felaktiga i stor utsträckning. Nu publiceras dessutom ännu mer av den här typen av vilseledande påståenden än tidigare.

Kris eller inte – John Ioannidis är trots allt »försiktigt optimistisk« till att kvaliteten på de forskningsresultat som publiceras kommer att förbättras framöver.

– Forskare vill göra rätt. Om de får rätt förutsättningar och rätt incitament för att åstadkomma forskning med hög kvalitet ser jag ingen anledning till att det inte kommer att hända, säger han.

John Ioannidis

Arbete: Läkare och professor i medicin och hälsoforskning vid Stanford University i Kalifornien. 

Känd för: Att visa på problemet med felaktiga och överdrivna forskningsresultat och dålig reproducerbarhet – men också för att tala om lösningar. 

Föddes: I New York 1965, men uppvuxen i Grekland där han också utbildade sig till läkare. 

Har beskrivits som: Ett matematiskt underbarn under uppväxten.

Framhåller: Att han fortfarande tror på vetenskapen. »Bristerna ska inte tas som intäkt för att förkasta vetenskapen. Vetenskap är det bästa redskapet vi har för att förstå världen, ta reda på vad som fungerar, vad som kan vara till nytta och – när det gäller det medicinska området – vad som kan rädda liv«.

Jobbar just nu med: »Jag har en väldigt bred, nästan ofokuserad agenda. Många av problemen och många av lösningarna är gemensamma för olika vetenskapliga fält«.

Några omtalade studier

  • 2005 kom John Ioannidis fram till att resultaten i 7 av de 49 mest citerade kliniska studierna i New England Journal of Medicine, Lancet och JAMA motsades av senare studier. I ytterligare sju fall tonades resultaten ned. Arbetet publicerades i JAMA.
  • I ett arbete i Nature 2001 kom John Ioannidis och hans kollegor fram till att fynden i många genetiska associationsundersökningar, där en viss gen kopplats till sjukdomsrisk, motsagts eller tonats ned i senare studier.
  • I ett arbete som publicerades i tidskriften PNAS år 2017 kartlade John Ioannides och hans kollegor de vanligaste systematiska felen bakom rapportering av överskattade effekter inom ett antal vitt skilda vetenskapliga fält. De såg genomgående att små studier hade förhöjd risk att rapportera överdrivna effekter.
  • Enligt tidskrifterna BMJ och PLOS Medicines policy för publicering av randomiserade studier ska data kunna göras tillgängliga för andra forskare som vill göra en reanalys. I ett arbete i BMJ 2018 försökte John Ioannidis och hans medarbetare reanalysera 37 randomiserade studier som publicerats i tidskrifterna. Men i bara 17 fall gick det att få ut de data som behövdes.