Det sjukvårdsexperiment som pågår i Region Stockholm och nu slutgiltigt havererat genom varslet av 600 vårdarbetare – 250 läkare och 350 undersköterskor – är resultatet av en rad högerpolitiska sjukvårdsreformer. Problemen med dessa är så väl beskrivna av 153 barnläkare att vi nöjer oss med att sammanfatta: privatisering, nedskärningar, konsultstyre och ett respektlöst förhållningssätt mot vårdpersonalen på golvet.

Stockholmsregionen har varit pionjären för den högerpolitiska kursomläggningen inom vården, men samma problem existerar i varierande omfattning även i andra regioner. Endast två regioner av 20 klarar vårdbudgeten i år.

Högerns tid vid det vårdpolitiska rodret måste efter NKS-haveriet vara över – vägen framåt går åt vänster. Nedan presenterar vi tre vänsterförslag som vi tror kan vinna gehör hos såväl patienter som profession och allmänhet.

Ramanslag i stället för DRG-välde. Vi som någon gång har satt en ICD- eller KVÅ-kod efter ett patientbesök vet vilket dåligt mått det är på vilken vårdproduktion som åstadkommits, då variationen är enorm beträffande vilka insatser, såväl medicinska som omvårdnad, som en och samma diagnos fordrar. Förtroendet för professionen måste återupprättas, och ersättning utifrån ramanslag är ett steg i rätt riktning. Ramanslagen bör anpassas efter förväntat vårdbehov utifrån demografiska och socioekonomiska aspekter. Ett liknande system finns redan i begränsad omfattning för primärvården i vissa regioner men bör bli det helt dominerande underlaget för fördelning av vårdresurser.

Nej till vinster i vården. Aktiebolagets överordnade princip om vinstmaximering står i konflikt med såväl yrkesetik som hälso- och sjukvårdslagen. Vinster dränerar vården på resurser, snedvrider verksamhetens fokus och perverterar, i värsta fall, patient–vårdare-relationen till en kund–säljare-relation. Vårdens offentliga driftform garanterar dessutom en yttre demokratisk kontroll över verksamheten. Den massprivatisering av vård som skett i främst Stockholm hotar den medicinska kompetensens kontinuitet genom brist på utbildningsplatser. Vård ska bedrivas offentligt.

Låt oss välja våra chefer. Vi har fått nog av chefer utan insikt i eller ödmjukhet inför vår verksamhets komplexitet. På många ställen runtom i landet har politiker förbrukat sitt förtroende att tillsätta kompetent sjukvårdsledning. Korruption, vårdskandaler och ett snävt ekonomiskt fokus på verksamheten har kännetecknat ledningen på många av våra sjukhus. Ifall allt tal om tillit till professionen är allvarligt menat bör vårdpersonalen också få inflytande över sjukhusledningen. Detta skulle förebygga situationer med ledarskap som saknar respekt för kärnverksamheten.

Socialistiska läkare har länge varnat för konsekvensen av nedskärningar, privatiseringar och snedfördelning av vårdresurser till de friskaste. De senaste årens utveckling av vårdkrisen är ett facit på att vi har rätt. Det är dags för en helomvändning i den vårdpolitiska kursen.