Innan din lön kommit in på kontot har den redan beskattats två gånger. Dels via den kommunala och statliga skatten, men innan dess har en summa motsvarande 31,42 procent av bruttolönen dragits för att täcka socialförsäkringarna. Dessa försäkringar är en viktig del av Sveriges generella välfärdssystem och ska garantera trygghet vid sjukdom, arbetslöshet, föräldraskap och ålderdom. Avgiften för försäkringarna syns oftast inte på lönespecifikationen, men den utgörs av pengar som du själv har tjänat in. Tanken var från början att det skulle finnas en försäkringsmässighet i systemet, det vill säga ett samband mellan avgifter och ersättningar. Det gör det tyvärr inte längre.

Vid en lön på cirka 31 000 kronor i månaden slår man i taket för hur mycket som går att få ut när man är sjuk och inte kan jobba. Upp till den nivån får du ut cirka 80 procent av lönen, men på övrig del av lönen får du inte tillbaka någon ersättning. Tjänar du mer betalas fortfarande en lika stor del av inkomsten in till systemet, men du får alltså inte tillbaka motsvarande i ersättning om du skulle behöva det.

Saco uppskattar att cirka 50 procent av det som i dag betalas in till socialförsäkringarna inte går tillbaka till den anställda i form av till exempel sjukersättning, i stället försvinner pengarna in i statsbudgetens "svarta hål". Sacos ordförande Göran Arrius beskrev det nyligen som en extra "dold skatt" (SvD 18 okt 2019), och han har rätt. I dag betalar mängder av löntagare, som tjänar över taket, in stora summor till socialförsäkringarna som staten sedan använder till annat medan individerna får en för låg ersättning vid sjukdom. Det är inte hållbart, och dessutom kommer förtroendet för systemen att vittra sönder om försäkringarnas ersättningar inte håller en rimlig och rättvis nivå.

Så här har det dock inte alltid sett ut. Enligt SCB (Statistiska centralbyrån) är medianlönen i Sverige i dag 30 900 kronor, vilket betyder att ungefär hälften av de som arbetar inte får en tillräcklig ersättningsnivå vid sjukdom. Det kan jämföras med hur det såg ut 1992, då endast 14 procent av männen och 2 procent av kvinnorna i arbetsför ålder hade en inkomst som översteg taket, enligt en rapport från myndigheten ISF (Inspektionen för socialförsäkrngar). Orsaken till bristerna är alltså att staten inte höjt ersättningsbeloppen i samma takt som löneutvecklingen. Vad staten tar ut har dock höjts.

För att garanteras trygghet vid sjukdom och inte förlora en stor del av inkomsten tvingas många anställda att köpa en extra inkomstförsäkring. Många får en försäkring via sina fackförbund, som ofta erbjuder generösa gruppförsäkringar för att stötta sina medlemmar – så även Sveriges läkarförbund. Det innebär dock att medlemmarna måste betala dubbelt för att få en rimlig nivå av skydd: först via skatt och sociala avgifter, sedan via en inkomstförsäkring via fackavgiften.

Många politiker i Sverige tycks leva i föreställningen  att våra socialförsäkringssystem är överlägsna, men så är inte fallet. OECD har flera gånger uppmanat Sveriges regering att se över ersättningsnivåerna i socialförsäkringssystemen. De låga nivåerna är nämligen en av de viktigaste orsakerna till de snabbt växande inkomstskillnaderna i landet.

Som läkare vet vi att det är viktigt att skilja mellan symtom och orsaker. Försäkringar som individer köper trots att de redan har betalat en gång är ett symtom på att systemen inte fungerar som de ska. På sikt kommer det att urholka förtroendet för systemet och skadar den svenska modell som tjänat oss så väl. Här gäller att åtgärda orsakerna: bristerna i trygghetssystemen. En förutsättning för att medborgarna ska ha förtroende för systemen och den solidariska finansieringen är att systemen ger tillräckligt tillbaka.

System som ska garantera vår trygghet måste vara transparenta, rättvisa, förutsägbara och effektiva. Det är dags att staten tar tag i urholkningen av socialförsäkringarna – och den dolda skatt som arbetstagarna betalar – och höjer nivåerna i sjukförsäkringen och a-kassan. Detta är avgörande för att våra gemensamma välfärdssystem ska behålla sin legitimitet.